Desperata försök till snygghet
Henrik ska ta passfoto imorgon och sitter nu och söker runt på frisörer. Den som ändå vore så ambitiös.... Det är sällan man blir bra på nån sån bild. Varför kan man inte bara få ta en snygg selfie i lugn och ro och sen använda den? Det är som skolfotot all over again.
Minns när jag skulle ta passfoto när jag var 6-7 år. Jag satt i en fotoautomat på Domus i Eslöv. Blixten var så stark och jag kämpade för att hålla ögonen öppna.
När jag som 12-13-åring skulle ta passfoto hade jag precis testat eyeliner för första gången. Resultatet var.... medelmåttigt. Då säger mina föräldrar "Nu ska vi till Falun". Jag bara "Okej". Funderade inte så mycket på det. Sen står jag där framför polishuset och helt plötsligt ska vi ta passfoto. I stunden tyckte jag nog inte att det var så farligt men när jag som 15-åring var tvungen att visa upp passet för att komma in på nåt coolt disco eller köpa energidricka. Skammen var ett faktum...
Nu i somras skulle jag ta foto till körkortet. Man kan ju tycka att år av skam och offentlig förödmjukelse skulle ha satt djupa spår som resulterar i en sjuklig fåfänga när man ska ta bild. Att jag skulle dyka upp och se ut som en filmstjärna. Men nej. Istället valde jag att övernatta på en öde ö, sova i ett ruckel där Gud vet vad kröp runt i väggarna och valde dessutom att INTE ta bort mitt smink innan jag gick och la mig. Så där kommer jag, har knappt sovit något, kör på det gamla livsmottot "Yesterday's eyeliner, today's smokey eyes", kastat på mig en ny tröja och är good to go. Det ser ut som att jag spenderat halva natten på Etage. Kommer in för att ta bilden, för att ta bilden, hög på självförtroende. Efter 10 omtagningar konstaterar jag dystert att det inte går att rädda. Bättre lycka nästa gång.
Funderar på om jag ska lägga till nån bild men kom fram till att jag måste skulta utsätta mig för så mycket skam, det kan inte vara bra... .
